Hoppsan: seriedebatt på film

av Olle Dahllöf

hoppsan

Hubert Yrhage tecknar serier. Hans gestalter heter Monstret och Astra. De väcker anstöt hos lärare och föräldrar. Lena Lett, Harriet Andersson med knut i nacken, är huvudmotståndare.

De finns i en film, ”Hoppsan!”, från 1955 – den hetaste seriedebattens sista år. Yrhage spelas av Povel Ramel, Monstret med besvärliga hörntänder av Carl-Gustaf Lindstedt och Astra med vingar på mössan av Lissi Alandh. Yrhage tecknar nämligen efter levande modell och pratbubblor i storlek därefter.

Serien ”Monstret” går i Kvällsposten och är spöktecknad av gamle Bowen, ansvarig för ”Tusen och en natt” och ”Anderssonskans Kalle”, bland annat. Serien förmedlas av ”monstermurveln” Sven Lindberg. Epitetet kommer från ovannämnda Lena Lett, som är huvudtalare på ett opinionsmöte mot ”Serieeländet” där man önskar ”Död åt monstret”. Seriehatarna är bigotta och hysteriska, den närvarande Yrhage bedyrar att hans figurer är vegetarianer och har skapats fram under inflytande av yoga.

En annan deltagare är Douglas Håges Darling Karlsson, moralist,musikförläggare och megaskurk. När han av misstag av Yrhage får en sida av Monstret i stället för Sätt tulpaner i mossa till mor – Povel är också kompositör – förvandlas filmen från en skildring av tecknade serier till en äventyrsfilm med serieschabloner. ”Han vet för mycket”, väser Darling Karlsson och skickar ut Georg Rydeberg med dödskontrakt på Hubert Yrhage.

monstret

Monstret (i omtecknad version).

Den senare är egentligen inte pappa till Monstret, utan idéer och text kommer från gossen Jan, vars mor driver pensionat. Jan avlyssnar gästerna, däribland Darling Karlsson, och får riklig inspiration. Yrhage ryser över Jans dåliga inflytande. Sens-moral: Serier är väl inget att bråka om, såvida inte vuxenvärldens ondska tränger sig in. Alltnog, filmen når finalen ute på Vågspelet, banditernas flytande kasino, och Lena Lett i Astras dräkt räddar Yrhage med hjälp av Carl-Gustaf, Fritiof Andersson och Jan.

wennerberg

Självporträtt av Bowen från 1992.

”Hoppsan!” skrevs av journalisten och skrönberättaren Olle Strandberg, regisserades av Stig Olin och hanterar med lätt hand serier, figurer och namn. Ingrid Thulin som Malou Hjorthagen (efter hemorten), Carl-Gustaf som Tyko Kölstav och monster, Juttan Järpe – Jans mor, och Georg Rydeberg i rollen som den superhale Jens Myskovich.

B O Wennerberg (1918-2000), bättre känd som Bowen, var vänlig nog att återteckna en illustration ur filmen och berättade att några våldsamma sekvenser censurerades av Stig Olin för att göra den mera familjevänlig. Detta förgrymmade författaren Olle Strandberg, som blev ganska nedtagen. Vidare kunde Bowen förtälja att Povel Ramel var mycket blyg och förtärde medhavd matsäck och spelade piano för sig själv när filmteamet hade lunch på inspelningsplatsen Källhagens värdshus vid Gärdet.

Publicerad i Seriehistoriska notiser
En kommentar på “Hoppsan: seriedebatt på film
  1. Håkan / Wakuran skriver:

    Manuset har en del likheter med den gamla brittiska filmen ”Joe & gänget” / ”Hue and Cry” (1946), vilket inte nödvändigtvis är en slump.

WordPress Appliance - Powered by TurnKey Linux