av Pidde Andersson
När jag var i sjuårsåldern lånade jag seriealbumet “Comics – Den stora serieboken” volym 7 på biblioteket. I detta fanns en episod med Rick O’Shay av Stan Lynde. Jag minns att jag tyckte att serien var tuff – men samtidigt lite konstig. Historien börjar med att någon skjuter ihjäl Rick O’Shay! Jag begrep aldrig hur det hela hängde ihop. Jag har inte läst om serien sedan dess och nu har jag undrat i snart fyrtio år.
Ungefär ett år senare upptäckte jag serietidningen Fantomen, som jag började köpa regelbundet, och här fanns ju Rick O’Shay som biserie. Till en början hoppade jag ofta över serien – reproduktionen var ofta under all kritik; många linjer försvann i trycket, och den var av någon anledning försedd med fyrkantiga pratbubblor med satt text. Det såg inte så inbjudande ut.
Efter ett par år lärde jag mig att uppskatta Rick O’Shay, som tydligen var väldigt populär bland Fantomens läsare. Framför allt gillade jag de nyare avsnitten, de hade läckra tuschlinjer och berättade traditionella westernhistorier.
Tidiga Rick O’Shay
Rick O’Shay dök upp första gången 1958, då var det en renodlad humorserie som utspelade sig i modern tid; Rick var sheriff i den lilla staden Conniption. Efter ett par år förflyttades dock serien tillbaka till 1800-talet och vilda västern, snart förändrades även figurernas utseenden och de blev aningen mer realistiska. Rick och hans vapendragare, revolvermannen Hipshot Percussion, upplevde längre äventyr i den dagliga strippen, medan söndagserien bestod av avslutade, humoristiska avsnitt. Ibland blev serien besynnerligt religiös, det tyckte jag redan som barn och ännu mer nu. Vem kan väl glömma episoden där Hipshot rider iväg på julafton, tittar upp mot stjärnhimlen och säger “Happy birthday, boss!”? Ah, dessa hällörade amerikaner.
Stan Lynde lämnade Rick O’Shay 1977 efter att ha bråkat med sitt syndikat. Filmkritikern Marian Dern (som var gift med legendariske Chuck Jones!) tog över manusförfattandet, medan teckningsjobbet oväntat gick till Alfredo Alcala, som sedan ersattes av Mel Keefer. Det skrevs och bråkades en hel del om detta i Fantomen på sin tid.
Stan Lyndes nya serie efter Rick O’Shay hette Latigo – och den tyckte jag faktiskt bättre om än föregångaren – trots att äventyren om Latigo Cantrell, som vuxit upp i en indianstam, var betydligt mer traditionell och inte särdeles originell. Lyndes teckningsstil hade här förfinats ännu mer och var ännu läckrare – men allra tjusigast var det allra första långa äventyret med Latigo. Inte nog med att det var en ovanligt frän story för att komma från Stan Lynde; han assisterades även av Russ Heath. Det var hur flott som helst!
Latigo lades ner 1983. Eftersom Rick O’Shay alltjämt var populär i Fantomen, började Stan Lynde så småningom att göra serier direkt för denna skandinaviska tidning. Först kom något som hette Sluga Räven, som jag nog inte läst, och därefter kom Rövar-Bob. Det handlade om humoristiska ensidor – men ärligt talat var det lite si och så med humorn. Jag tyckte att Rövar-Bob var tämligen undermålig och dum. 1990 skapade Lynde en serieroman som hette “Pardners”, men denna har inte kommit ut på svenska. I samma veva besökte Stan Lynde Sverige, där jag träffade honom på en seriemässa i Stockholm.
Jag minns att jag för många år sedan läste att alla Stan Lyndes original förstörts i en brand och att han sa att han var glad att han och hans fru var oskadda, serier kan han alltid teckna nya. Stan Lynde, som drabbats av cancer, flyttade till Equador förra året, men igår avled han. Han blev 81 år gammal.
STAN LYNDE
1931 – 2013
R.I.P.
